Vi hörde vid ett tillfälle om en stam i Afrika vars värsta straff inte är fängelse eller böter och inte heller dödsstraff.
Nej, det värsta straffet de utdelade för grova brott var att personen som begått brottet fick bo kvar i byn, men ingen i byn tittade på personen, skapade ögonkontakt, tilltalade personen eller på något som helst sätt låtsades om att personen fanns över huvudtaget.
De personer som blev dömda till detta blev ofta mycket sjuka efter en tid, vissa dog till och med i bristen på mänsklig bekräftelse.
Att bekräfta eller inte bekräfta - det är frågan!
Behovet av bekräftelse är en mänsklig nödvändighet och kan göra oändlig skillnad i ett barns uppväxt, en medarbetares prestation och en älskade vilja att dela ett passionerat liv. Författaren Hjalmar Söderberg skriver följande i sin bok ”Doktor Glas” från 1905:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill inviga människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Ett ovanligt korkat rymningsförsök
Vid ett annat tillfälle såg Markus en notis i en tidning som beskrev ett till synes ovanligt korkat rymningsförsök. Det var tre rymmare, två som hade den ursprungliga idén av vilka båda hade långa fängelsestraff kvar.
Den tredje som hoppade på idén hade redan avtjänat tre års straff och hade endast ett par månader kvar till han blev frisläppt. De lyckades ta sig över den första muren men blev tillfångatagna av vakterna innan de kom över den andra och yttre muren.
Väl framför domaren som skulle utdöma påföljd tillfrågade denne domare den tredje mannen varför han log så brett och varför han hade gått med på denne till synes mycket osmarta idé att ta risken att rymma med så lite tid kvar på sitt straff, varpå mannen svarade:
”Bäste herr domare, när vakten tog tag i mig där på väg mot den andra muren var det första gången på nästan tre år som någon bekräftade att jag fanns och den känslan är värd allt detta.”
Det är tragiskt hur ofta vi på våra arbetsplatser och även tidvis i våra hem glömmer bort att bekräfta varandra som människor mitt ibland stress och andra ting som upptar våra sinnen.
Markus: Jag tror att det är lätt hänt, speciellt när vi lever i en intim parrelation (eller åtminstone en som vi tror är intim), att över tid glömma bort att bekräfta den andra personen.
Det blir många göromål och annat tänka på, kanske inslag av stress och sedan börjar det hända alla möjliga konstiga saker i relationer, oförklarliga gräl eller irritationer, som i många fall springer ur en upplevelse av att inte vara bekräftad på djupet.